Prinsessa av September

Så var ännu en helg till ända och en ny vecka har sett sin början. Det såg ju lite mörkt ut för helgens Sundsvallsresa i torsdags men den blev av till slut som tur var. En kortis denna gång dock, fredag kväll-söndag em, men vi hann med mycket. Vårat mission med resan var främst att gratta A i förskott på ettårsdagen, som infaller nästa tisdag, och även att gratta Malin i efterskott på 30-årsdagen. Så lite kalas har vi allt haft med tårta och paket! Sedan har den obligatoriska Barbie-lådan (kvarlevor efter mig och Hanna) använts flitigt och likaså lite gamla spel som jag grävde fram (någon som minns "Honungsjakten" med Bamse eller kanske "Klättra och kana" med Pelle Svanslös?). Helgens absolut bästa var dock familje-skridskoåkningen igår då D, K, Hanna, mamma och jag hade hela uterinken på BSK för oss själva att glida (vingla?) omkring på! Föga förvånande att vi hade så mycket utrymme kanske då det var typ -15 ute... Men det blev av iaf och det var väldigt, väldigt roligt! Det var säkert tio år sedan jag åkte skridskor senast men nu ska det bannemej bli helgrutin på skridskoåkandet för familjen Brodin Öberg!

 

 

Jag är verkligen så otroligt glad att vi kunde åka upp. Familjen är verkligen det absolut värdefullaste och härligaste man har enligt min mening! Jag får alltid sån energi av min familj och de får mig alltid att inse vad som faktiskt är viktigt här i livet, vilket jag (och egentligen alla) kan behöva påminnas om då och då. Det värmer också otroligt mycket i hjärtat att se hur min familj har tagit K till sig och vice versa. Det är som om hon alltid funnits i vår familj och är en så självklar och naturlig del av den, D likaså. För ett tag sedan sa K helt apropå ingenting att hon ville att vi skulle flytta till Sundsvall och bo med Anne-Sofie. Mitt hjärta kunde inte låta bli att ta ett extra skutt. Jag svarade att det vore ju jättemysigt men att det kanske skulle bli lite jobbigt. K såg förvånad ut och kunde för sitt liv inte förstå vad det jobbiga skulle vara tills jag sa att då skulle hon ju inte kunna träffa sin mamma lika ofta, "nej just det..." blev den lite besvikna responsen. Men bara att hon sa det var så härligt för jag tycker det visar hur bekväm hon känner sig även i det sammanhanget. Igår när vi satte oss i bilen för att åka söderut hann vi knappt stänga bildörren innan man hörde en nedstämd röst från baksätet som sa "Jag kommer sakna Anne-Sofie..." och jag kunde inte annat än instämma ♥