Prinsessa av September

Igår var jag sjukt sugen på sån där keso med torkade bär, sån som finns färdigt i en liten mellis-förpackning ni vet? Idag var jag iaf och storhandlade lite och då lyxade jag till och köpte en sån med tranbär, blåbär och hasselnötter, tror jag det var. De är inte direkt billiga men tänkte att man borde väl kunna slänga ihop det där själv? Köpa en stor keso och lite sånt där torkat tjofräs på lösvikt. Det tror jag bannemej att jag ska testa. För jag åt den där till mellis förut, ute i solen på balkongen, och det var riktigt smaskigt! Jag brukar annars köra te och en frukt som mellis vilket också funkar bra men ibland är det gott med nåt sånt där mer rejält och riktigt när blodsockret börjar dippa framåt sen-eftermiddagen. Teet uteblev dock så det ska jag ta och fixa nu.


Lyssnar på:
Amazing - Danny Saucedo (förlåt men jag kan inte låta bli! den har gått på repeat i mitt huvud sen i lördags, vilket iofs börjar bli liiite tjatigt men.. den är ju så jäkla svängig..)

Mat-Maja är tillbaka igen för att rapportera att denna vecka har varit en bra matvecka med god och varierad kost. Men allt har inte varit en dans på rosor, ett par blunders i matlagningen har jag såklart också lyckats med.

I måndags lyckades jag hälla kokande potatisvatten på min ena fot och på det sättet trolla fram en blåsa som fortfarande gör sig påmind. Det resulterade iofs i att jag fick ta en myspaus i soffan och titta på barnprogram vilket inte var fy skam.

I torsdags skulle jag göra egna köttbullar för första gången någonsin själv och började rulla för glatta livet. Jag vill redan nu förklara att det här med ögonmått är något som jag föddes utan. Helt utan. Inte nog med att jag har linser men jag kan för mitt liv inte avgöra t.ex. hur långt bort, hur högt eller hur stort något är. När jag var färdig låg det således 25 st köttbullar framför mig. Av ca 400g köttfärs. De var med andra ord ganska stora.. Inga Mamma Scans små perfekta runda saker inte. Efter lite velande hit och dit men med slutsatsen att jag bara inte kunde servera dessa defekta jätteköttbullar till mina älsklingar så delade jag alla på hälften, rullade om dem och hade sedan 50 mer normalt stora köttbullar framför mig istället. Pinsamt och omständigt men ack så sant. Att gå så långt som att säga att de blev perfekta skulle jag väl kanske inte vilja göra men riktigt smarriga blev de!

Idag var D, K, farmor och jag på bio och såg "Prinsessen Lillifee - den lilla enhörningen". Den var mkt spännande och bra faktiskt - Narnia goes rosa tecknat skulle jag vilja säga. Kloka saker säger de i barnfilmerna nuförtiden också.

Prinsessan Lillifee: Du är en så bra pappa Carlos!
Grodan Carlos: Det är inte så svårt, det enda som behövs är mycket kärlek.

Idag började bokrean och jag som var och handlade redan vid 08:30 fick chansen att flanera runt innan allt var renplockat. Kom dock inte därifrån så värst mycket bokrikare men det är alltid kul att kolla. Nog för att Erikshjälpen är rena skattkistan men det kan ju vara kul med nya fräscha böcker ibland också. En liten bok med pastarecept blev det iaf, kändes extremt mycket 90-tal att köpa den av någon anledning..? Och väldigt olikt mig. Sen hittade jag en jättefin bok till K om alla världens djur med massa fina bilder och lätta och roliga fakta. Alltid kul när man fyndar nåt bra och samtidigt lärorikt och det dessutom är mycket uppskattat. Den gav mig en liten aha-upplevelse också. När jag gick i mellanstadiet så skulle man välja ett djur att skriva ett arbete om (om man bara hade vetat hur bra man hade det då...). Anyhow, av någon anledning (antagligen för att den var söt och hade ett ballt namn) så valde jag att skriva om fenneken. Ikväll fick jag lära mig att fenneken även går under det lite mer bekanta namnet; ökenräv. Så häftigt var det. Lite av en besvikelse såhär femton år senare måste jag säga. Och väldigt fascinerande att jag inte fick reda på det när jag skrev arbetet? Tur att man inte hade betyg på den tiden..

Fennek aka Ökenräv

Bipolär sjukdom

Den som är manisk riktar ofta hård kritik mot andra. Samtidigt blir förmågan till självinsikt minimal. Egna fel och brister förnekas och tanken att man kan vara sjuk blir svår att acceptera.

I en mani är humöret onormalt förhöjt och expansivt men också irritabelt. Minsta missnöje leder till ilska eller upprördhet. Vanliga tecken är impulsivitet, tankeflykt och ett jäktat ordflöde. Den sjuke tar risker utan insikt om konsekvenserna. Talet blir ofta forcerat, snabbt, intensivt och präglat av otålighet. Personer i omgivningen får ofta svårt att hänga med.

Det är vanligt att den som är manisk försöker dominera och övertyga andra. Man har svårt att lyssna, vill ta över i sällskap på ett sätt som gör det svårt för andra att få något sagt. Pratsamheten och oförmågan att vara tyst kan bli mycket tröttande för omgivningen. De kan finna att det är svårt eller omöjligt att avbryta.

Man kan under sina maniska perioder stöta bort andra med sin arrogans och oförmåga att lyssna. Kamratrelationer sargas, bekanta drar sig tillbaka. De separationer som sedan äger rum, sker mer eller mindre öppet. De sociala nätverk som funnits kan rivas sönder mycket snabbt av de konflikter och sociala klavertramp som är en del av manin.

Man griper sig an en mängd projekt, driver dem ofta hårt och med intensiv beslutsamhet. För att förverkliga projekten kan man ringa upp folk på olämpliga tider. Man har ingen känsla av de egna begränsningarna. Om saker inte går som man tänkt, tror man gärna att det är andra som står i vägen för en. Personer i omgivningen ser det orealistiska i projekten. Den som är manisk brukar bemöta invändningar med ilska och vredesutbrott.

Folk omkring den maniske kan charmas och fascineras, åtminstone innan symtombilden hunnit bli mer extrem. Men nära bekanta uppfattar oftast stämningsläget som abnormt och som en del av ett både riskabelt och konfliktpräglat beteende. Lynnighet, otålighet och aggressivitet är vanligt. Många blir arroganta, högljudda och börjar gräla utan synbar anledning.

Symtomen blir vanligtvis svårare med tiden och utan behandling riskerar den sjuke kroniska funktionsnedsättningar. Med förebyggande medicinering är prognosen god. Mellan sjukdomsperioderna fungerar individen vanligtvis normalt. Förloppet påverkas av yttre faktorer som miljö och stress.

Ibland känns det som ett under att jag har tagit mig igenom snart 3,5 år av universitetsstudier. Jag måste ju vara mästaren på att hitta på andra saker att sysselsätta mig med då jag egentligen ska skriva t.ex. hemtenta som nu. Jag kollar sommarkläder till K, surfar facebook, kollar mailen orealistiskt ofta (särskilt med tanke på att jag inte ens väntar något mail), suktar efter lasagnen som vi gjorde igår men som inte ska ätas förrän imorgon och såklart bloggar. Ja tänk vad mycket roligare saker det finns att göra än att skriva hemtenta. I helgen har jag verkligen gjort allt annat än pluggat men så ska det ju vara. D och jag har haft en romantisk, mysig hotellvistelse tillsammans. Löjligt avkopplande och härligt var det och den efterlängtade frukostbuffén levde onekligen upp till våra förväntningar. Det har dessutom bjudits på 65-årsfestligheter och igår fick vi släktbesök från D's sida här, så helgen har minst sagt bjudit på mycket trevligheter! Förra helgen var också härlig för övrigt, bäbis var bäst! ♥

Vacker orkidée från D's syster

Bloggen är en bra ursäkt när man behöver en paus från pluggandet. Sitter hemma och skriver hemtenta idag men pendlar väldigt mellan klarhet och förvirring. Ena stunden tycker jag att det jag skriver ändå är hyfsat sammanhängande för att i nästa stund tycka att allt är väldigt oklart och inte alls hör ihop med syftet och frågeställningen. Kan iofs bero på att syftet och frågeställningen i sig är rätt luddiga, ehm.. Vi får väl se vad det blir helt enkelt, som vanligt.

Den här veckan ser jag mest fram emot helgen för då bär det av till Sundsvall eftersom jag blev faster igår, weei! Faster till världens sötaste lilla grabb, känns helt otroligt. Lite overkligt känns det också men det får jag kanske räkna med tills jag faktiskt har träffat honom på riktigt. Jag tycker det är ganska häftigt vilka känslor ett nytt litet liv kan framkalla. Bara tanken på honom får det att kännas lite som att hjärtat ska svämma över av kärlek. Och dessutom blir allt annat så litet på nåt sätt. Jag känner mig bara så oförstående inför vad vissa väljer att lägga sin energi på när det finns härliga, fantastiska upplevelser som detta att fokusera på. Men vi är ju alla olika.