Prinsessa av September

I fredags var jag, Malinka och Elsa på konsert på Berns. Det var Wovenhand som var huvudattraktionen för ungefär alla, utom för mig. Jag var nämligen där för att se förbandet; Rasmus Kellerman. Haha, vilken överraskning va? Han var grym iaf och det var helt underbart att få höra så många låtar live! Sedan jag köpte skivan "The 24th" för 1,5 vecka sedan är det verkligen det enda jag har lyssnat på. Om och om och om igen. Den är helt fantastisk rakt igenom, jag får liksom aldrig nog..! Och jag är fullkomligt förälskad i den delen som börjar ca två minuter in i "Where do you go at night" och pågår till låtens slut. Helst ska man lyssna på just den biten av låten när man åker  pendeltåg över Årstabron en solig sommardag. Det går även bra på liknande platser och med typ t-bana, bara det är över mark, soligt och vackert och man är i rörelse på något sätt. Det är lite svårt att förklara men det känns helt magiskt då! Det känns som taget ur nån film som typ Garden State och man bara fylls av känslor! Helt fantastiskt. Självklart filmade jag just den sekvensen i fredags så lyssna gärna själva.
 

Är egentligen inte direkt på blogghumör men tänkte att jag skulle slippa mötas av den där trollbilden av mig varje gång jag kollar läget här. Så då kan jag ju lika gärna passa på att berätta att jag har fått förlängt sommarjobb! Innan jag ens har börjat. Jag kommer att jobba sju veckor istället för fyra vilket känns riktigt bra. Jag brukar iofs inte vilja jobba mer än fem, kanske sex veckor, men den här sommaren känns det bra med sju. Antagligen för att jag ska göra något som jag faktiskt ser fram emot och inte typ städa fabriker.

Bara 1,5 vecka kvar i Sthlm nu innan det bär av norrut. Jag kommer sakna Hanna. Och Eriksdal. För just träningen saknar jag under sommaren även om jag brukar försöka hålla igång med springning och lite styrkeövningar. Men jag känner att jag har haft ett så himla bra flyt i träningen den här våren! Otroligt nog så har jag inte varit förkyld sedan kanske.. december eller nåt sånt? Och det som började som en kul grej för typ tre månader sedan, att träna sex pass i veckan, har hållt i sig. Jag upptäckte ju två pass på fredagar som blev ett perfekt dubbelpass. Så jag började gå på dem men kunde inte välja bort nåt annat pass (för alla är så braa!). Så praktiskt taget varje vecka i tre månader har jag kört switch, afro, box, switch+afro, box varje vecka. Sjukt bra kombination av träning, iaf för mig. Men jag kommer att sakna passen.. Som "tur" är kör Eriksdal med sommarschema from måndag och då försvinner typ alla mina favoritpass, så egentligen missar jag ju inte så mycket :)

Nu börjar jag bli trötter.. Den här veckan har jag haft ovanligt svårt att somna. I söndags låg jag och vred och vände på mig i tre timmar..! Antagligen är det fältrapporten som har stressat upp mig om kvällarna. Men idag blev den lilla busen minsann klar! Möjligen att den kräver en genomläsning men sedan är den redo för socialnämndens jubel på tisdag. Så inatt hoppas jag på en god och lång natts sömn.


Lyssnar enbart på:
The 24th (album) - Rasmus Kellerman

Igår var det soligt och hett ute, jag brände vänstra delen av ryggen och jag gjorde absolut ingen nytta på hela dagen. Idag har det ösregnat och åskat, jag har inte bränt mig nånstans och jag har skrivit 5,5 sidor värdelös hemtenta. Och då menar jag värdelös. Men det gör mig inget. Bara jag har något att lämna in så lägger jag hellre krutet på fältrapporten. Som Cicci och jag för övrigt ska redovisa för självaste socialnämnden (!) på deras möte nästa tisdag kväll. Det ni. Så, det har jag gjort idag. Och som belöning för mitt duktiga (i mängden text räknat då alltså) pluggande så hann jag även åka in och boxas kl.15. Då var det oväder ute vill jag lova! Blåsigt, ösregn och redig åska. Det var nästan så man kunde tro att det var en viss person som hade dagens pass i och med att jag gav mig ut i sånt rusk.. ;) Men det var inte han som hade passet. Och det visste jag faktiskt innan :) Men det var ett grymt bra pass ändå! Eftersom jag var själv (Hanna var i Sundsvall) så fick jag slåss med en tjej som efter ett tag utbrast "Du är ju värsta boxaren!". Haha! Extremt osant men kul att höra ;D

Annars så känns det som om jag går runt och väntar på att nåt spännande ska hända. Att jag ska få oväntat besök typ? Fast jag har inget Gevaliakaffe att bjuda på.. Då kanske man inte får några oväntade besök? Jag vet inte. Det är nån skum känsla som vägrar försvinna, hm..

Värsta boxarens frisyr efter dagens pass, inte särskilt redo för något oväntat besök..

Come watch me disappear
Into the cool thin air
Amid the very mist
Of every breath of me

Lay me down in the ocean
Let the weight down
Move me in slow motion
Don’t let me turn around
Until I hit the bottom
Now hush.

Jag minns första gången jag hörde Tiger Lou. Jag stod hemma i vardagsrummet på Alnö och radion spelade "Nova Lee". När låten var slut och de presenterade artisten rusade jag till datorn för att googla reda på vem det var. Jag minns att jag sökte på "Tiger Loo" utan någon större framgång, såklart. Men jag hittade honom till slut och på den vägen är det. Det här var någon gång sensommaren/tidig höst 2003. Jag mailade Hanna som var ute på sin första jorden runt-resa och berättade om min nya musikupptäckt. Anders och jag var tillsammans då och hade varit det ett år då han köpte Tigers EP "Trouble and Desire" åt mig och överraskade mig med den på skolan en dag. Det minns jag också så tydligt, vi stod på Hedbergska på första våningen vid skåpen och jag blev så sjukt glad!

Resterande tid (och egentligen gäller det väl fortfarande) fick Anders stå ut med mycket vad det gäller herr Kellerman. Det är nog inte många som skulle vara så lugna och förstående med min besatthet av Rasmus som Anders har varit. Han följde med på spelningar tills Hanna tog över rollen som min följeslagare. På Hultsfred 2004 vann Anders en av trumpinnarna, som Pontus Levahn i bandet kastat ut i publiken, genom sten, sax och påse. 2005 gick han och köpte andra skivan "The Loyal" och fick den och min egengjorda Tiger Lou-tröja signerad medan jag satt instängd och gjorde högskoleprovet osv osv. Och än idag håller han mig uppdaterad ifall det skulle vara något angående herr Kellerman som jag, mot all förmodan, missat.

Min allra första Tiger Lou-spelning gick jag dock faktiskt på helt själv. Det var på Pipeline i Sundsvall den 25 mars 2004 då han var förband till Weeping Willows. Jag hade tryckt texten "We're all gonna die alone" från låten "Oh Horatio" på en grön t-shirt (på den tiden gjorde jag även pins med bilder av karln). Jag var extremt nervös och antagligen livrädd att svettfläckar skulle träda fram på den gröna tröjan. Efter spelningen stod jag och hängde då Rasmus själv plötsligt kom fram och pratade med mig..! Basisten hade tydligen sett mig och min t-shirt under spelningen (ja, jag stod längst fram redan då) och nu undrade Rasmus om han fick fota den med sin mobilkamera. De skulle nämligen börja trycka egna tröjor snart. Jag minns att han bad mig ställa mig under en lampa bredvid bordet där de sålde merchandise för att det var så mörkt. Jag minns också att jag, förutom galet pirrig, kände mig sjukt utlämnad, ensam och orolig över eventuella svettfläckar och därför tryckte armarna hårt längs sidorna. Det var mitt första möte med Rasmus Kellerman det. Efteråt skrev jag på hemsidan och frågade hur det gick med tröjproducerandet och fick som svar "tröjorna kommer idag! de är dock inte lika grymma som din."

Sedan dess har det alltså gått sex år och om jag inte har räknat helt tokigt så har jag under den tiden sammanlagt sett Rasmus Kellerman uppträda fjorton gånger. Nästa fredag på Berns blir den femtonde gången. Jag fastnade för honom vid första tonen och första blicken på honom. Vackraste rösten och vackraste mannen. Han och hans musik kommer alltid vara speciell för mig, så är det med det.

På Bengans 19 maj 2010

För några veckor sedan fick E i min klass sitt tredje barn och förra måndagen fick jag hålla honom. Värsta gosiga lilla skrutten. Den dagen var i övrigt den värsta jävla dagen jag varit med om på länge. Från att jag vaknade tills att jag gick och la mig var allt rakt igenom bara skit. Usch! Men. Under den stunden som jag fick hålla bäbisen kändes allt bra. Jag blev alldeles lugn och rofylld och allting runt omkring mig bara tystnade. Just då var det liksom bara jag och bäbisen. Väldigt välbehövligt och väldigt härligt. Tänk vilken effekt småknoddar kan ha. Lillskrutten har hur som helst inte fått nåt namn än men häromdagen hade E's dotter kommit med det fantastiska förslaget; Majapojken. Är det inte klockrent så säg! Hon tyckte att bäbisen skulle heta Maja men när E påpekade att det inte gick eftersom bäbisen ju är en pojke så hade flickan helt enkelt kommit med förslaget Majapojken. Hahaha, det är lätt det skönaste jag hört på länge! Nu spelar det som ingen roll vad än de ger honom för namn heller, för mig kommer han alltid att vara Majapojken.

En måndag för några veckor sedan straffade Gud somliga på en gång och mitt köksbord rasade ihop. Det var ett sånt där barbord från IKEA som bara plötsligt segnade ihop och dog. När jag var yngre så ville jag nångång framöver i livet ha ett barbord för det tyckte jag var coolt. Så när han som bodde här innan mig ville sälja det han hade så var det inte bara praktiskt utan även väldigt efterlängtat. Men så rasade det ihop och jag pallade upp det med lagbok och kastrull i några veckor. I denna veva började jag dock plötsligt längta efter ett vanligt, lågt bord. På nåt sätt så tänkte jag på mamma och hemma när jag tänkte på ett lågt bord och kände att det skulle vara så himla skönt. Där och då kände jag helt enkelt att min barbordsperiod var över. Det låter antagligen jättefånigt men det kändes nästan som att barbordet var associerat till något ungdomligt, nästan barnsligt, och att jag nu skulle stiga in i vuxenlivet genom att skaffa ett vanligt bord. Hela bordgrejen blev nästintill en besatthet och jag började genast skanna blocket.se flera gånger per dag. Ganska snabbt insåg jag att det inte var vilket bord som helst jag ville ha utan nämligen ett perstorpsbord. Javisst! Och pinnstolar till det, såklart. På ett par dagar ringde jag säkert på en sex-sju perstorpsbord utan framgång. Tills i onsdags då jag äntligen fick napp! Så i torsdags hjälpte bästa Jessica mig att hämta det i Mälarhöjden, samt en liten byrå i Enskede, med bil. Och igår åkte jag Roslagsbanan (the neverending story i rikemansland även kallad..) till Näsbypark och hämtade hem två pinnstolar som skänktes bort där. Så nu kan jag sluta hetsa på blocket och bara andas ut och njuta av mina fiiina möbler. Det blev så fantastiskt bra och jag är verkligen helt sjukt nöjd! 

Alldeles nyss
Prinsessa av september
Bar jag dej i min famn
Genom spruckna nätter med varsamma händer
Viskade jag ditt vackraste namn
Jag ville fylla dej med drömmar
Måla en himmel så blå
Jag ville ha dej att tro att allt du önskar kan du få

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej
Den är större än du tror
Större än kärleken själv
För när du steg ner på denna jorderund
Var du älskad från första stund
Älskad från första stund

Det gör mej så ont
Prinsessa av september
Att möta din skräckslagna blick
Se dej famnad av en sorg som bara du känner
Och glida iväg från det lugn som är ditt
Är det jag som har lärt dej att måla dina orosmoln?
Har jag kramat dej för hårt, säg nåt så jag kan förstå

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej...

Jag säger ditt namn
Prinsessa av september
Du stänger din dörr igen
Det kommer en dag då himlen återvänder
Men du kan inte se den än
Och fast min oro för dej är nånting jag inte rår på
Måste jag släppa din hand och se dej villande gå

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej
Den är större än du tror
Större än kärleken själv
För när du steg ner på denna jorderund
Var du älskad från första stund
Älskad från första stund

Den här helgen har jag haft finbesök av Ninan och det har varit så himlahimla mysigt! Har blivit mycket skratt, chokladtårta och Rolandz. Valborg firade vi ihop med först middag här hemma innan vi åkte till Emma & Ekan i Hammarbyhöjden för lite allsång och 118 118-upplysningar. Sedan gjorde Nina aka White Cobra och jag aka Fiskmåsen Berns till stängning. Det var riktigt, riktigt kul och verkligen härligt att dansa så mycket som vi gjorde! Lite tvättstuga och chokladtårta på det sedan vid 04-snåret gjorde kvällen komplett ;) Men nu har hon åkt tillbaka norrut och det känns fasligt tomt måste jag säga.. Anna, Carl och Josef kom förbi och plockade upp henne här på morgonkvisten så då fick jag träffa dem en sväng vilket var jättekul och hundra år sedan sist. Men tomt blev det när de for.

Det var helgen det. Imorgon börjar sista momentet på denna tredje termin av min utbildning. Vi ska ha fältstudier och uppsatsskrivande de kommande fyra veckorna. Jag och Cicci ska vara på avdelningen för barn och unga i Sollentuna vilket känns otroligt bra men nu också rätt pirrigt. Hittills har jag mest bara varit tokpeppad och tyckt att det känns jättespännande men idag började jag plötsligt känna mig sjukt nervös..? Tur att man inte är ensammen iaf. Känns konstigt och faktiskt lite trist att man inte kommer vara på Sopis nå mer heller. Menmen, det blir nog bra. Nu ska jag gå ut i solen och leta kaniner.

Nina ♥ Josef