Prinsessa av September

Jag är fortfarande duktigt förkyld så igår kväll tog jag och min nya kompis Ixus 130 (jepp, den anlände redan i onsdags!) en promenad längs vattnet här nere i Värstan. Det låter säkert jättefånigt men jag måste verkligen bli bättre på det här med att ta hand om själen också. Inte bara kroppen i övrigt liksom. Ibland kan jag bli så manisk och stressad om jag inte tränar på några dagar att jag har insett att jag nog måste öva upp mig på att just inte träna. Så varför inte passa på när man ändå är så pass hängig att man inte borde träna? Fast idag känns det lite motigt.. Det är ett Afro/Muskelpass kl.11:30 men jag känner mig fortfarande seg i kroppen och har svårt att andas då näsan är full med snor. Har inte blivit något pass sedan i måndags fast jag boorde nog inte.. Iiih.. Ni ser, jag är inte mästare på det här riktigt än. Stundtals tror jag fortfarande att en veckas träningsuppehåll är lika med dödlig fetma och världens undergång. Struntsamma. Det jag skulle komma fram till var att det var underbart att bara promenera längs vattnet i solen. Jag la mig på en bänk vid klipporna och bara låg där i säkert en halvtimme. Sen försvann solen och det blev kyligt så jag traskade hem igen. Men det var otroligt rogivande att bara ligga där och höra vattnet, vinden, något flygplan då och då och folk som gick småpratandes förbi. Ikväll blir det mer vatten och härligheter då jag ska med ut till Ciccis stuga på Aspö och tillbringa helgen där. Det ser jag fram emot!