Hur det hela började..
Jag minns första gången jag hörde Tiger Lou. Jag stod hemma i vardagsrummet på Alnö och radion spelade "Nova Lee". När låten var slut och de presenterade artisten rusade jag till datorn för att googla reda på vem det var. Jag minns att jag sökte på "Tiger Loo" utan någon större framgång, såklart. Men jag hittade honom till slut och på den vägen är det. Det här var någon gång sensommaren/tidig höst 2003. Jag mailade Hanna som var ute på sin första jorden runt-resa och berättade om min nya musikupptäckt. Anders och jag var tillsammans då och hade varit det ett år då han köpte Tigers EP "Trouble and Desire" åt mig och överraskade mig med den på skolan en dag. Det minns jag också så tydligt, vi stod på Hedbergska på första våningen vid skåpen och jag blev så sjukt glad!
Resterande tid (och egentligen gäller det väl fortfarande) fick Anders stå ut med mycket vad det gäller herr Kellerman. Det är nog inte många som skulle vara så lugna och förstående med min besatthet av Rasmus som Anders har varit. Han följde med på spelningar tills Hanna tog över rollen som min följeslagare. På Hultsfred 2004 vann Anders en av trumpinnarna, som Pontus Levahn i bandet kastat ut i publiken, genom sten, sax och påse. 2005 gick han och köpte andra skivan "The Loyal" och fick den och min egengjorda Tiger Lou-tröja signerad medan jag satt instängd och gjorde högskoleprovet osv osv. Och än idag håller han mig uppdaterad ifall det skulle vara något angående herr Kellerman som jag, mot all förmodan, missat.
Min allra första Tiger Lou-spelning gick jag dock faktiskt på helt själv. Det var på Pipeline i Sundsvall den 25 mars 2004 då han var förband till Weeping Willows. Jag hade tryckt texten "We're all gonna die alone" från låten "Oh Horatio" på en grön t-shirt (på den tiden gjorde jag även pins med bilder av karln). Jag var extremt nervös och antagligen livrädd att svettfläckar skulle träda fram på den gröna tröjan. Efter spelningen stod jag och hängde då Rasmus själv plötsligt kom fram och pratade med mig..! Basisten hade tydligen sett mig och min t-shirt under spelningen (ja, jag stod längst fram redan då) och nu undrade Rasmus om han fick fota den med sin mobilkamera. De skulle nämligen börja trycka egna tröjor snart. Jag minns att han bad mig ställa mig under en lampa bredvid bordet där de sålde merchandise för att det var så mörkt. Jag minns också att jag, förutom galet pirrig, kände mig sjukt utlämnad, ensam och orolig över eventuella svettfläckar och därför tryckte armarna hårt längs sidorna. Det var mitt första möte med Rasmus Kellerman det. Efteråt skrev jag på hemsidan och frågade hur det gick med tröjproducerandet och fick som svar "tröjorna kommer idag! de är dock inte lika grymma som din."
Sedan dess har det alltså gått sex år och om jag inte har räknat helt tokigt så har jag under den tiden sammanlagt sett Rasmus Kellerman uppträda fjorton gånger. Nästa fredag på Berns blir den femtonde gången. Jag fastnade för honom vid första tonen och första blicken på honom. Vackraste rösten och vackraste mannen. Han och hans musik kommer alltid vara speciell för mig, så är det med det.
På Bengans 19 maj 2010
Det var bara att svälja stoltheten och acceptera att vi var tre i vårat förhållande. Videon vart ju bra förresten.