Prinsessa av September

Jag har aldrig tränat så lite som jag gjort de senaste nio månaderna. Jag har inte känt att jag har haft varken tid eller lust att röra på mig. Det har stressat mig lite till och från men överlag har jag tagit det förvånansvärt mycket med ro. Ibland har jag tagit nån promenad, zumbat lite hemma eller liknande men mer än så har det inte blivit. Så kom våren och lusten med den? Inte vet jag vad som hänt eller om det alls kommer hålla i sig men den här veckan har jag varit riktigt aktiv (i mina nuvarande mått mätt då alltså). Och jag har bara gjort allt för att jag har haft lust, jag har känt ett behov av att röra på mig och mått så himla gott efteråt! Som idag så var D och jag ute och cyklade och kom fram till ett motionsspår som vi först tog ett varv runt med cyklarna och sedan spontansprang ett varv runt också, bara för att vi fick lust. Nu var det bara 2km men ändå, själva känslan att vilja! Utöver det har jag denna vecka zumbat lite, simmat två gånger samt sprungit två gånger (a la 7km). Sen kan det säkert ha att göra med att en kollega den senaste tiden har dragit med mig ut på lunchjogg några gånger också. Det har varit ett himla härligt avbrott på arbetsdagen, man har hunnit ut medan det varit ljust och man har varit färdigtränad när man kommit hem för dagen - många plus! Denna kollega har även på nåt sätt fått mig att anmäla mig till Sthlm halvmarathon i september... Känns stundtals fullständigt skrämmande och stundtals väldigt skoj så vi får väl se hur det går... Målsättningen är att överleva och kanske kan det ge lite ytterligare motivation också!

Det blir inte mycket bloggat nuförtiden inte, men jag ser i statistiken att det iaf finns några få tappra besökare kvar varje dag. Jag vet inte riktigt varför det inte blir något skrivet här men jag skulle gissa att det är beror på en härlig blandning av ointresse och tidsbrist samt att bloggandet tappade lite av sin charm när bloggen fick slåss för sin överlevnad. För nog händer det saker i livet som skulle kunna vara värt att blogga om, om man kan säga så. T.ex. så delade Hanna och jag en riktig nostalgiupplevelse förra helgen genom konsert med Shout Out Louds på Berns. Det kändes nästan lite overkligt att vi var där tillsammans, hoppande, skrikandes och svettandes - det var så jäkla härligt! Det finns nog ingen låt som kan framkalla så mycket lycka som "Tonight I have to leave it". Och jag kan utan tvekan, för min egen del alltså, säga att den aldrig någonsin kommer bli gammal eller passé för den har varit lika sjukt bra i 7 år nu..!

 

Och för att följa upp några gamla blogginlägg så kan jag rapportera att ringarna har kommit (bilder kommer så småningom) och att semestern är spikad. Det känns riktigt skönt att semesterveckorna är ordnade, att jag fick de jag ville ha samt att våra semesterplaner blev så bra till slut. Trots ovilja från omgivningen så har vi lyckats ordna det tokbra, som vi alltid gör trots motgångarna som bjuds. Vad det blir vill jag inte helt och hållet avslöja men en av sommarens två höjdpunker är iaf Turkiet vilket känns sjukt bra!