I rest my case.
Bipolär sjukdom
Den som är manisk riktar ofta hård kritik mot andra. Samtidigt blir förmågan till självinsikt minimal. Egna fel och brister förnekas och tanken att man kan vara sjuk blir svår att acceptera.
I en mani är humöret onormalt förhöjt och expansivt men också irritabelt. Minsta missnöje leder till ilska eller upprördhet. Vanliga tecken är impulsivitet, tankeflykt och ett jäktat ordflöde. Den sjuke tar risker utan insikt om konsekvenserna. Talet blir ofta forcerat, snabbt, intensivt och präglat av otålighet. Personer i omgivningen får ofta svårt att hänga med.
Det är vanligt att den som är manisk försöker dominera och övertyga andra. Man har svårt att lyssna, vill ta över i sällskap på ett sätt som gör det svårt för andra att få något sagt. Pratsamheten och oförmågan att vara tyst kan bli mycket tröttande för omgivningen. De kan finna att det är svårt eller omöjligt att avbryta.
Man kan under sina maniska perioder stöta bort andra med sin arrogans och oförmåga att lyssna. Kamratrelationer sargas, bekanta drar sig tillbaka. De separationer som sedan äger rum, sker mer eller mindre öppet. De sociala nätverk som funnits kan rivas sönder mycket snabbt av de konflikter och sociala klavertramp som är en del av manin.
Man griper sig an en mängd projekt, driver dem ofta hårt och med intensiv beslutsamhet. För att förverkliga projekten kan man ringa upp folk på olämpliga tider. Man har ingen känsla av de egna begränsningarna. Om saker inte går som man tänkt, tror man gärna att det är andra som står i vägen för en. Personer i omgivningen ser det orealistiska i projekten. Den som är manisk brukar bemöta invändningar med ilska och vredesutbrott.
Folk omkring den maniske kan charmas och fascineras, åtminstone innan symtombilden hunnit bli mer extrem. Men nära bekanta uppfattar oftast stämningsläget som abnormt och som en del av ett både riskabelt och konfliktpräglat beteende. Lynnighet, otålighet och aggressivitet är vanligt. Många blir arroganta, högljudda och börjar gräla utan synbar anledning.
Symtomen blir vanligtvis svårare med tiden och utan behandling riskerar den sjuke kroniska funktionsnedsättningar. Med förebyggande medicinering är prognosen god. Mellan sjukdomsperioderna fungerar individen vanligtvis normalt. Förloppet påverkas av yttre faktorer som miljö och stress.
Individen själv tycker ofta att allt känns väldigt bra och förnekar att något är fel fastän närstående känner igen symtomen.
Haha, det är inte du som känner dig så va? ;) Jag har ju en släkting med det där, ingen hit alls att ha med vederbörande att göra periodvis.