Oldschool Grey's

Jag har ju alltid varit helt galen i Grey's Anatomy men den senaste tiden så har det inte påverkat mig fullt lika mycket som det gjorde förr. Eller. Varje avsnitt har väl oftast framkallat känslor av nåt slag men förr fick det mig att gråta mycket oftare. Jag har saknat det lite för på nåt sätt så var det ganska skönt? Ibland kan jag bli lite rädd när saker inte påverkar mig lika mycket som de gjort tidigare och jag tror det grundar sig i en rädsla för att bli likgiltig. Jag är en känslomänniska, på gott och ont, och likgiltig är det sista jag vill bli. Samtidigt är det skönt när man också kan ta saker med mer ro än förr, så är det ju. Idag tittade jag iaf på säsongsavslutningen av Grey's Anatomy och det kändes som back in the days igen. Det var sorgligt, kärleksfyllt, händelserikt , känslosamt och jag kunde känna igen mig lite. Då är det ett bra avsnitt!

It's easier to be alone. Because what if you learn that you need love and then you don't have it. What if you like it and lean on it. What if you shape your life around it and then it falls apart..


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback