Prinsessa av September

Igår var mamma, Hanna och jag och red islandshästar och det var hur kul som helst! Jag blev särskilt förtjust i att galoppera och hade gärna gjort enbart det i två timmar. Fast förr eller senare hade jag väl antagligen ramlat av isf med tanke på att jag hetsade hästen min att springa snabbare och snabbare och snabbare.. Men det var en så galet skön känsla när man susade fram i skogen! Det kändes som man var med i Macahans :D Underbart kul dag. Och som en perfekt avslutning på dagen fick vi sedan på kvällen se en 1,5 vecka gammal bäbis som visserligen verkade ha väldigt ont nånstans men som var fantastiskt söt.

Lite dramatiskt blev det dock iofs när det började närma sig läggdags och jag fortfarande inte hade sett till mitt knåp sedan förmiddagen. Jag hade letat lite men liksom inte riktigt orka lägga manken till ordentligt för jag ville helst låtsas som att det inte var försvunnet. Men vid 23-tiden började mamma och Hanna vända upp och ner på hela huset i jakt på det försvunna knåpet. Till slut gav vi dock upp allihop och jag gick och la mig utan mitt kära knåp. Mamma försökte få mig att ta den gamla "såsen" från när jag var liten men den luktade typ bajs så jag tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet. Den var inte riktigt som jag vill ha ett knåp nu när jag är 23 heller ändå så. Anyhow, precis innan jag skulle släcka så bad jag mamma ta in mina träningskläder som hängde ute på vädring och fråga mig inte varför men det visade sig att knåpet låg i fickan på mina träningsshorts..! Hurra! Så då passade jag på att ge mamma en lektion i hur man knåpar, eftersom jag påpekat att den gamla såsen inte "funkade" längre, att det gärna ska riva lite på fingrarna och under naglarna. När jag var klar sa mamma bara: "Kanske måste du söka hjälp ändå..."

Det var historien om knåpet det. Ikväll fick jag dock höra något betydligt snällare då en av vårdtagarna sa till mig: "Ditt ansikte, du ser ut som en sol". Hon gjorde min dag.