Prinsessa av September

Prata är extremt underskattat. Särskilt av vissa killar verkar det som. Är det verkligen så svårt att förstå att de flesta gångerna så kan det faktiskt hjälpa att prata om saker och ting? Istället för att själv gå omkring och grubbla och försöka klura ut hur och vad man känner och inte känner. Man är ju två i en relation och man är väl där man är för att man tycker om varandra och då vill man väl också stötta och hjälpa varandra, inte sant? Då är det väl också så otroligt mkt bättre att dela med sig av vad man känner så man kan hjälpas åt att klura ut eventuella bekymmer eller funderingar. Annars blir det oftast så himla, himla fel. Man klarar inte allt själv så är det bara. Särskilt känslor är kluriga. Ibland kan de finnas där men gömma sig bakom hörn och ta annorlunda skepnader, eller skrämma dig.
Så prata goddamnit!

I bra relationer så tycker jag för övrigt att det känns så himla lätt att ge av sig själv. Då vill jag göra allt för den personen jag är med och det känns aldrig jobbigt eller som någon uppoffring. Ända tills den personen inte längre vill vara med mig. Hjärtesorg gör så att orken att ge så småningom tar slut. Iaf är det så för mig. Allt man har gett känns som sådant slöseri och man blir så otroligt trött. Sådana gånger orkar jag inte ge mer av mig själv helt enkelt. Jag ser som inte vitsen då allt givande inte lett till något bra.

Apropå relationer så satt jag häromdagen och funderade på vad jag egentligen vill ha och behöver hos en kille. Det finns ju en hel del fina egenskaper såklart men det jag först och främst kände då var att jag vill ha någon ihärdig. Någon som inte ger upp i första taget utan någon som tycker att jag är värd att kämpa och anstränga sig för, även om det skulle kännas motigt ibland. För det är jag värd. Och jag orkar inte göra mig till, jag vill ha någon jag kan vara mig själv med. Vad är det annars för mening? Någon som älskar mig för den jag är, som tycker det är jobbigt att vara ifrån mig och längtar efter mig och tänker på mig när vi är ifrån varandra. Och som inte ger sig i första taget.
Så kämpa lite goddamnit!

Jag är för övrigt nog lite av en romantiker. Någonstans inom mig så tror jag att "Dagboken" (min älsklingsfilm) ska hända mig på riktigt. Kanske att jag ska möta någons blick en dag och det plötsligt ska säga klick. Och det ska vara sån där världsomvälvande toklycklig underbar för evigtvarande kärlek. Jag undrar om jag ens skulle märka om det hände? Om jag skulle veta om jag mötte den stora kärlekens blick? Jag vill ju tro det men ibland känns det som man blivit så avtrubbad av allt man varit med om. Men på någon nivå hoppas jag ju ändå, det måste man göra.